Myndig vid tretton år?

Jag får inte köpa snus

Jag får inte köpa cigaretter

Jag får inte köpa alkohol

Men, jag ska boka läkartid och fixa med mina medicinerGALET!

(kommentar av sonen)
Annonser

Var är OFF-knappen?

Det har varit en vår med olika möten på BUP, HAB, Hörcentralen, tandläkaren, möte med storebrors skola, mycket stress kring extra hjälp för storebror (som till slut blev riktigt bra)

Det har även varit roliga inslag av loppisar, specialvarvet och Nördparaden.

Men…..allt tar på krafterna. Även om det inte är varje vecka det händer extra inslag i schemat så är jag HELT SLUT! Jag vill bara:

STÄNGA AV, TRYCKA PÅ OFF-knappen!

Nu va det min tur.

Jag verkar vara den som drar hem förkylningar. När någon här hemma blir sjuk så kan det gå 1-2-3 varv innan jag blir påverkad av det. Men nu har det varit en vecka med en så kraftig förkylning att jag bestämde mig för att vara hemma och bara vädra näsan när jag skulle lämna eller hämta ”Lilleman” vid taxin.

Men att bara vara snorig och göra slut på 4-5 toarullar, matt i kroppen men ändå ha överskottsenergi och dåligt samvete för att vara hemma..allt för att det fattades en detalj, febern! Det är den som däckar mig och den dök aldrig upp. Tur eftersom jag har barnen hemma , men så jobbigt att vara för sjuk för att jobba men för frisk för att känna att det är ok att vara hemma.

Denna damen har varit glad för att matte varit hemma!

Kalas x 3

Igår lördag fyllde mannen/pappa år.

Idag, söndag fyller vännen, bonusbarnets mamma år.

I morgon, måndag fyller jag år.

Det är väldigt trevligt och smidigt att slå ihop kalaset när vi är fler som fyller år.

Tidigare år har vi firat med moster (min syster). Det kanske vi gör nästa år, men detta år är inte lilleman hemma de dagarna eftersom han åker till kortis ibland. Och han tog detta på STÖRSTA ALLVAR att det skulle bli kalas. Mannen, pappa blev sjuk några dagar innan och lilleman blev väldigt bekymrad över pappa. Men, så kom han – och kalaset blev räddat! =)

Idag, söndag kom min moster hit. Så då fick vi baka en tårta till idag. Vilken lycka! Äta tårta två dagar i rad!! Det blev mycket prat om minnen kring morfar, ”mr P” och mormor.

Med mycket tårta och godis i magen så är det lite skönt att det är vardag i morgon.

Mänsklig och Medial människo-SORG

Nu låg jag i soffan och såg en återberättande film om deras liv. Jisses. Det gjorde ont i själen. Men jag tänkte mycket, kanske lite för mycket på min pappa.

Igår frågade mannen om jag ville se en film med honom om Mötley Crüe. Jag minns hur jag tyckte om den gruppen när jag var 12-13 år, men det varade inte så länge. Tröttnade snabbt på deras musik och bråk man läste om.

Förlåt pappa! Du skötte dig hyffsat när du hade mig i din närhet.

Idag så tittade jag på SVTPlay om Josefin Nilsson ”Älska mig för den jag är”. Den visades på SVTPlay igår. Jag fick på riktigt ont i hjärtat. Jag har lyssnat mycket på Ainbusk. När hon blev sjuk så läste man i tidningen om att hon opererats, men jag gjorde ingen större eftertanke på det. Hon var en artist som jag tyckte om, inte mer. Men när det senare kom upp var och vad som egentligen hänt så blev jag så fruktansvärt ÄCKLAD för denna makt som män kan stå. Vad är det som får dom att tro att dom har så mycket makt? Är det kuken de har mellan benen som gör att de måste trycka ner en kvinna? FYFAAN!
#brinnförjosefin

Jag tänker mycket på vad jag själv varit med om och jag minns en tid där jag var på väg in i ett destruktivt förhållande. Men innan det ens blev allvar från mitt håll åkte jag därifrån. Jag insåg snabbt att jag inte mådde bra av att ha han i min närhet. Bara det att efter att ha träffats i 3 dagar så ville han kolla på hus 30 mil bort. På landet. Han hade inga problem med att ingen av oss hade jobb där och då. Att jag inte hade körkort. PANIK! Han slog inte, han sa inga dumheter. Men han ville äga varje sekund av mig. Kväva mig. Efter att vi träffats i några dagar. Där och då bestämde jag mig för att OM jag ska ha någon i framtiden ska jag stå för vem jag är, jag kan, jag vill och jag ska. Och INGEN ska ta rätten att vara en fri individ och kvinna ifrån mig.


jag är, jag kan, jag vill och jag ska.

Nu har jag barn med en man som jag är särbo med. Vi har hittat ett sett att leva som fungerar för oss. Inte optimalt, men det fungerar. Vi har friheten att träffa folk, göra saker på egen hand. Vi litar på varandra.

Dygnet som hypokondriker

Jag har periodvis ganska mycket huvudvärk. Men jag har aldrig varit sådan att jag ”letar fel” på mig själv.

Men…måndagmorgon vecka 7..klockan är 8. Jag har semester och ska vara ledig med vår stora grabb som har sportlov.

JAG KOMMER INTE UPP UR SÄNGEN utan får rulla ur sängen! Denna smärta jag känner på en punkt under revbenet på vänstersida var obeskrivlig. Jag kommer till slut upp, fixar lite. Tar Ipren….väcker grabben. Dagen går långsamt för varje rörelse gör ONT! Hela dagen!

Så här fortsätter det till onsdag då jag skriver på 1177 till min vårdcentral. Jag ringer också. Jag ringer igen på torsdagen. Jag ringer igen på fredagen. På måndagen får jag svar på det jag skrev på onsdagen! Då hade det gått 5 dagar!!! (inkl helg).  Dom svarar att jag får ringa igen på tisdagen före 8. Jag gjorde detta, men inget svar.

Igår torsdag..8 dagar efter att jag hörde av mig första gången ringer dom och säger att jag kan få en tid idag fredag. Glad, nästan i chock! What? NU? Oh, de svarade! De gav mig en tid.

Natten mellan igår och idag….. sov jag dåligt. Jag hade en hemsk dröm!!! Jag hade skrumplever, cancer i kroppen (vet inte var) OCH jag var gravid!

Vaknade i morse och kände mig kissenödig, stor och rund som en gråsäl, hungrig. Tankarna gick….”Gravid? Hur har det gått till? Satt och räknade dagar. Nä, det funkar inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. DET GÅR INTE! Cancer…hur? när? Lever….ja jag har ätit mycket alvedon i mitt liv. Min lever mår nog inte så bra….det är nog den det är fel på…”

Åkte till jobbet……hann vara där några timmar och det skingrade tankarna ganska bra. Åkte iväg med spårvagnen och då kom tankarna igen. Var tvungen att ringa en vän. Kommer till vårdcentralen. Träffar läkaren.

”Hej. Har du ont?”

”Ja, inte så mycket just nu, men ja.”

Han klämmer och jag skriker.

”Där?….där…gör detta ont?…där….”  runt revbenet på vänstersida.

Jag fick lägga mig på britsen och han fortsatte. Du har muskelinflamation. Ta Ipren i en vecka. Det går över. Han klappade mig på axeln ”Hejdå” och gick.

Hela besöket tog 3 minuter.

Och vips så hade jag inte ont någonstanns!!! Stel i kroppen, men jag har inte rört mig så mycket senaste veckan eftersom det gjort ont. Så nu fortsätter jag med mitt liv…med ett leende. Jag har inte cancer, jag har inte skrumplever och….jag är inte gravid.

Är väl nästan värt en trisslott efter detta dygn?