Sparad i Skriva

#metoo – Nej är alltid ett nej!

#Metoo

Trodde inte att jag 2017 skulle behöva ransaka mig själv, gräva djupt ner i barndomen, kolla i gaderoben efter alla minnen som jag försökt förtränga. Kolla efter mitt förtroende för män. Jag lever ju med en man sedan 17 år. Jag har haft förhållanden med män innan. Periodvis ”levt rövare” och varit fruktansvärt naiv…Detta trots saker som hänt när jag var liten. Förtroendet för män har alltid och är fortfarande på en skör tråd när det gäller den fysiska närheten. Men jag har fått lära mig lita på den jag träffar. Jag har fått lära mig vad som känns rätt och fel. Som vuxen har jag nog alltid letat efter bekräftelse att han ska tycka om mig, inte bara min kropp. Det har varit svårt. Men jag har blivit starkare.


När jag var tre-fyra år liten flicka och skulle gå över gården där jag bodde med min mamma. Jag skulle hem till min dagmammas syster som bodde på samma gård. Vid porten, i vägen för att kunna öppna dörren stod en man med en rock och för lilla mig så såg det ut som han grävde efter något i rockfickorna. Han öppnade dörren för mig och följde med in i trappan. Han tog tag i mig och drog med mig ner till källaren. Där under trappan – minns jag inte mer. Men jag vaknar till av att mina kläder ligger runt mig. Byxor, jacka, röda tumvantar.  Jag går upp till min dagmammas syster.

Efter detta ogillar jag källare med galler. Har aldrig riktigt fattat varför, men min mamma har satt ord på vad det kan bero på.

Mannen visade sig senare vara en av mina kommande klasskompisars pappa. Han fick sitt straff. Fängelse som på tidigt 70′ för övergrepp. Har inte tagit reda på vad det innebär.


När jag var tolv år så bestämdes det att jag skulle börja i en hörselklass i en mindre stad. Mamma och hennes sambo skulle bo på en annan ort så jag fick bo på elevhem under veckorna och åka tåg hem och tillbaka. Skolan gick så där, kompisar var viktigare. Alla kunde teckna, alla var hörselskadade vilket var en befrielse. På elevhemmet där jag bodde hos en familj som hade två egna barn och förutom mig två killar som också gick på skolan som jag.

Jag fick rummet bredvid dessa killar. Dom delade rum. När jag varit igång några veckor började en av killarna komma in till mig på nätterna när han visste att alla låg och sov. Jag blev förskräckt. Jag hade ingen att prata med. Jag visste att det var fel och sa nej, men han brydde sig inte. Varje gång kom han in, väckte mig, gjorde sitt och gick sedan in till sig.

Ryktet började gå. Vi hade några gemensamma ”kompisar” och en del killar sa att de ville vara tillsammans med mig, men jag sa nej. De kunde ta det och vi förblev kompisar. Men de försvarade mig aldrig utan lät detta pågå. Verkade tycka att detta var ok. I över ett år så pågick det flera gånger i veckan.

En kväll så kom mamman i familjen in till mig och hon hade också hört ryktet som gått under lång tid. Vi pratade om det och efter det så fick mamma komma upp. Familjen vi bodde hos skulle flytta och eftersom vi behövde flytta oss alllihop så blev det inget mer av detta – hoppades jag. Men eftersom vi gick på samma skola så fortsatte det på annan plats. Han såg till att vara ensam med mig på olika ställen. I skolan, vid bussen, på centralens toalett, på ungdomsgården… Jag orkade till slut inte kämpa emot eftersom han inte ville fatta att det var fel.

Jag flyttade efter två år hem till mamma på heltid, fungerade inte längre i skolan. Jag mådde inte bra av allt som hänt. Skolan hemma fungerade inte pga min hörselskada, men jag hade åtminstone ingen som skadade mig fysiskt.


Konstigt kanske, men jag gillar sex. Jag tycker det är skönt med sex. När båda vill!!

Annonser
Sparad i Skriva

Skillnaden mellan lekskola och allvar.

Skillnaden mellan lekskola och allvar.

Jag har uppmärksammat att det är känsligt för barnen att börja mellanstadiet. Att börja skolan är en stor grej. Det är många barn, man ska koncentrera sig långa dagar, man ska lära sig sitta still.

Detta gäller mer eller mindre alla barn.

Sedan finns det en klick barn (ca 2 elever/klass) som av olika anledningar inte fixar detta med stora grupper, sitta stilla och koncentrera sig en längre stund.

Vår ena grabb visste vi att han hade dom problemen när han skulle börja skolan så vi lämnade en gedigen hög med papper att läsa till blivande skolans personal. När skolan varit igång ett tag så hade vi möten med lärare och rektor. De lyssnade, men ansåg inte att det var några problem. När han senare började tvåan så blev det tuffare och han låg hellre under bänken och lekte med suddgummi än satt på sin stol. Det blev tätare mailkontakt med lärare och vi fick ofta hem en grabb som bröt ihop så fort han kom hem.

I trean fick vi diagnos på honom och skolan ställde upp med lite mer backup av specialpedagog. Nu går han i sexan och det är tufft, men han gillar sin skola. Han har koll på vad han ska göra och gör så gott han kan.

En kompis till honom som nu bytt skola var en grabb med otroligt mycket energi. Killarna var otroligt lika varann och de älskade att ligga i rabatten och leka krig. Han har inga diagnoser. Nu när han blivit äldre har han lugnat ner sig lite. Så detta med att gå p lågstadiet – det är ett lekstadie.

En tjej som jag känner väldigt väl började nyss i fyran. Det har slagit hårt på henne att det nu krävs mer koncentration. Hon är snäll och tyst i skolan men när hon kommer hem så rasar hon ihop som en trasa.

Redan när hon började i förskoleklass såg vi att det var problem. Hon försökte så gott hon kunde göra som de andra, men hon fick inte till det.

Men eftersom hon då inte hade några diagnoser så gjorde man ingen uppbackning. Hon bytte skola, och problemen fortsatte där till en början. Senare fick hon en diagnos och med den kom lite uppbackning av specialpedagog och klasslärare. Men så började hon fyran…

Nu när hon går i fyran har hon fått byta lärare för det gör man när man börjar mellanstadiet. Det är fler lärare som håller i olika ämnen. Det är längre dagar. Och det är mer läxor och prov.

Från att gå från lågstadiet då allt ska tränas in till att börja på mellanstadiet är ett stort steg. Nu förväntas eleverna kunna sitta still, lyssna och samarbeta.

Krasch Boom Pang!

Jag tänker att vårterminen i trean borde vara mer förberedande för hur fyran kommer bli. Oavsett om eleven har svårigheter i skolan eller inte. Det är inte meningen att eleverna ska gå runt och må dåligt och känna sig helt vilsen av alla krav som ställs.

Min grabb som går i sexan nu kommer börja högstadiet nästa år. Jag är inte så orolig för det mer än att han kommer få svårigheter att hänga med.

Sparad i Uncategorized

Liten blir stor – 10 år!

Nu har vi inga små barn längre. Nu är det 2 siffrigt…

Detta med kalas är aldrig enkelt. När vi började prata om kalas så kom han hem med en lista på 30 kommijo10pisar! Vi började att prata om vilka det var och hur de funkar ihop.  Vi brukar ha små kalas. Det hela slutade efter mycket diskussion med 4 kompisar + han och storebror. = 6 barn. Alla utom ett har diagnoser av olika grader och det är spännande att se hur de samspelar, eller inte samspelar. Tjejerna (2) hittade varandra ganska snabbt en kort stund. En kille gick mest runt hela tiden. Hade svårt att ”hitta sin plats”. Så mycket kompis-kärlek.

Storebror satt och spelade med sin kompis som var en av de bjudna. Kalasbarnet ville spela när tjejerna ville leka. När han ville leka ville dom se på film.

Vi hade som avslutning fiskedam och de fick varsin liten påse godis.

Vi vuxna satt och fikade och pratade.

Sparad i Skriva

Ensam

En Dör. En till dör. En till dör.

Så jävla mycket sorg och ångest.

En blir sjuk.

Jag får veta det via cybervärlden, ångest!

En skiljer sig.

Ensam i världen med tårar.

Men ensam måste vara stark.

IMG_0214

Sparad i Uncategorized

Otaliga antal samtal…

Vi pratar och pratar…det tar några dagar utan att vi säger så mycket och vi går runt och funderar…så kommer det upp till ytan igen och vi pratar.

Många skulle nog säga att vi ältar. Det kanske man kan tycka. Vi känner bara att behovet finns. Beslutet är fast och vi ändrar oss inte i detta nu. Vi får se hur vi känner i februari. Vi får se hur det känns om 1-2-3-4-5 år.

Vi tycker om varann, men det räcker inte. Vi är vänner.

Vi är överens om att vi skitit i ”oss”. En relation måste man jobba på, inte ta den för given. Räcker inte att säga ”Jag älskar dig!” Man måste visa det också.

Sparad i Uncategorized

Det är över… jag

16 år, 10 månader och några dagar…2 bar, förlovning och giftemål, hund och katter…insatslägenhet, höga lån..

vi kommer bo ihop, men den blå dörren kommer agera ”svängdörr” (gör den redan). Han åker iväg borta timmar eller dagar… jag kan också gå, men då måste han vara hemma om jag inte tar med barnen. Han gör sina äventyr själv & ser det konstigt nog som självklart. Han behöver sin ”frihet” för att han blir rastlös…så har de alltid varit..och jag har tyckt det varit ok. Men nu vet jag att det är för att han vill vara själv.

Jag vill vara med barnen nu när vi har sommarlov. Resten av året ses man ju så lite…det är ”upp på morgonen-till skola/jobb-hämta barn-äta-sova”….Så denna sommar har jag verkligen! velat vara med barnen…Men han tänker mest på sina egna behov…så ”tur” för honom att vi inte redan delat på oss och han behöver ha varannan vecka. När den tiden kommer så ska det bli konstigt, jobbigt, men intressant och se hur han fixar allt. Han är en duktig pappa ❤️- faktiskt!! Men det är MYCKET som ligger på mig för att livet för barnen fungerar. Mediciner, rena kläder, rutiner, struktur, att de äter eller INTE äter det dom ska….(mat allergi). Men barnen har blivit duktiga på att ha koll…

”ramlade ner i mörkret men tar mig upp på ytan.
Jag är stark för stunden, ingen ser, jag ler.
Tar mig framåt…en dag i taget…”