Sparad i Barnen

Fastnat i en tanke

För flera år sedan så åkte pappa vilse. Bak i bilen satt sonen. Vi var lugna, men barn har ju en otrolig förmåga att känna av. Detta har det pratats om i flera år efter detta. ”Pappa körde vilse i skogen. Han körde runt runt. Hans GPS funkar inte i skogen.”

För något år sedan så fick han intresse för Jokern i Batman. Heath Ledger. Dagar, veckor, månader. Det skulle kollas film, det skulle klippas ut utskrivna bilder…titta på youtube…Han skulle ha kläderna och masken. När han fyllde 9 år fick han detta. Lycklig kille, trötta föräldrar. Men intresset svalnade knappast.

Nu när han fyllde 10 år så var det någon som sagt att Michael Jackson lever. Att Heath Ledger lever. Att de inte alls är döda.

Så ni kan ju gissa vad det snackas om här hemma….

Annonser
Sparad i Barnen, jobb, Vardag

Var är den felande länken?

penna (2)Vet inte vad jag ska tillåtas tycka, tänka känna…men min hjärna krigar!
Jag kan inte för mitt liv fatta vad det är som felar i länkarna mellan grundskola – gymnasium-arbete / (DV)… och föräldrar kan bara säga till om hälsomässiga aspekter.
 
Jag som är både förälder och skolpersonal kommer KRIGA för mina barns rättigheter ända tills jag dör!
Jag är en jobbig förälder och kommer kämpa med att dom ska få det dom har rätt till. Hittills har det gått bra.
Jag förstår om föräldrar inte orkar…
Skolans värld är styrd efter lagar och regler och tar inte alltid hänsyn till mänskliga faktorer.
Igår var jag med en elev jag arbetar med till hans kommande arbete. Trevligt ställe! Men jag insåg snabbt att kommunikationen glappat någonstans. Låter det vara osagt var det glappat för det vet jag inte. Har inte varit med på några överlämningsmöten innan detta besök.
Vem ska jag försvara i detta? Det var ju bara att förklara hur läget är för dom undrade ju givetvis.
Var är kommunikationen? Det måste vara en miss någonstans!
En elev går i grundskolan i 9 år och innan det är dags för gymnasium får eleven besök av personal på kommande gymnasium som tittar och pratar om vad eleven kan. DÄR måste det vara ett konstruktivt och riktigt ÄRLIGT samtal mellan personalen och föräldrarna. INGEN vinner på att dölja någon information. DÄR måste man vara ”brutalt ärlig” på vad hen kan och inte kan. Om hen behöver hjälp och stöd och i så fall vad.
Det ligger ett tungt ansvar på skolan att föra all information om eleven vidare.
Sparad i Barnen, jobb, Vardag

Detta är jag..Vad ska jag göra..

..med all kunskap?

penna (2)UTBILDNING

  • 9 årig grundskola
  • 3 år Barnskötarutbildning (Barnskötare)
  • 2 år Reklam och Dekoration (Dekoratör)
  • ”3:e året” med Samhällsinriktning inför ev. högskolestudier.
  • Kurs: Neurologiska funktionshinder som ADHD, Autism, Asperger m.m
  • Kurs: Dövhet/hörselnedsättning i kombination med utvecklingsstörning
  • Kurs: AKK – Alternativkommunikation 7,5 hp
  • Kurs: gymnasiebetyg i psykologi A
  • Kurs: gymnasiebetyg i psykologi B
  • Kurs: gymasiebetyg i Samhälle A

arbetaARBETE

  • 1 års arbete på en förskola
  • 3 år som habiliteringspersonal natt och dag. svår EP, utåtagerande, vuxna med autism/utvecklingsstörning. 2 år på olika gruppbostäder. Brukarna var vuxna med utvecklingsstörning, autism. På ett ställe där jag var i några månader var brukarna döva.
  • 13 år arbete som elevassistent på en grundskola åk1-9 med RH elever, autism, NPF, sondmatning, utvecklingsstörning, språkstörning, shuntkontroll, ep kramper, stretch, motorisk träning, Kommunikation. Mesta tiden i en träningsskoleklass. Finns särskoleklasser och träningsskoleklass. I träningsklasserna. Jag kan teckenspråk, jag kan TSS, jag har lärt mig under åren att bygga kommunikationskartor, jag har lärt mig ”centrera” min energi till det jag ska fokusera på – ”lite tunnelseende” Och jag har blivit DUKTIG på detta under mina 13 år på skolan!! Nu på nya jobbet använder jag inte mina färdigheter speciellt mycket och jag är livrädd att jag ska glömma av det. Det gör mig rent av arg.
  • Ideellt föreningsarbete i föreningar som Attention, Autism och Aspergerföreningen.

 

stoltDet är inget arbete, men det är en VÄLDIG merit att få vara förälder till dessa barn vi har här hemma. Vi har lärt oss massor om att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Kontakt med sjukvård, habilitering, förskola, skola, kommunen om LSS, kortis boende, BUP, Habilitering för att bara nämna några. Vi har ”svängdörr” till apoteket där personalen ser lite ”svettig” ut när jag kommer in (oftast jag som hämtar medicin) för de vill ju vara mig trogen och ha medicin inne. Concerta, Forlax, Ergenyl, Melatonin och Alvedon…det är några saker som ALDRIG får vara slut här hemma.

Nu är det snart sommar…snart semester… sedan i augusti börjar vi igen. Och jag vet ärligt talat inte om jag vill…jag kommer inte jobba som elevassistenten jag vill vara. Jag kommer jobba som elevassistenten som är mer en vårdare.  Jag vet att 98% av våra elever behöver mer eller mindre vård på något vis för att de ska få en dräglig dag. Jag tar det…jag accepterar det, men jag vill jobba som elevassistent och lära ut kommunikation, få eleven att göra skolarbete få eleven att uppleva saker, kanske säga sitt första ord, kanske ge mig ett tecken på teckenspråk/TSS ? Det är det som driver mig framåt.

Så visst…flera moment fick mig må skit på gamla jobbet, visst va det så. Men i det stora hela så längtar jag ibland fortfarande dit väldigt mycket.

Sparad i Barnen, jobb, Vardag

Blogg100- Hur förklarar man?

frågor”Terrorattack”

Vi som lever med barn som har diagnoser. Våra barn som är väldigt medvetna om att det händer saker runt dom som de ibland förstår ibland inte. De hör folk prata och undrar…

Hur förklarar jag? För vår ADHD kille på elva år som går i en vanlig klass vet jag att det kommer pratas om detta på måndag, första dagen på påsklovet. Det kommer pratas om detta när lovet är slut och skolan börjar. För vår nioåring som går i en särskoleklass i årskurs tre kanske de inte tar upp det eller så gör dom det eftersom de har lektioner där de tittar på samhällshändelser. Kommer han förstå? Kommer han bli rädd? Kommer han bli orolig? Hur tar vi hand om detta?

Visst kan jag göra en pratkarta, absolut. Men den kommer inte räcka för alla deras funderingar och frågor.

Kommer det hända där vi bor? Hur ska jag säkert kunna svara på det? Ingen vet. Det enda jag tänkte

Nu hände det som många gått och väntat på. Frågan var inte om, utan när…?

Sparad i Barnen, jobb, Vardag

#blogg100 – Autism

autismApril 2.

Internationella Autism Dagen. Sprida kunskap om Autism bör eller Ska man jobba på varje dag, men idag lyfter man det extra.

Jag minns väl när det skulle göras en utredning på M på habiliteringen när han var runt 5 år. Han skulle göra en check kring var han låg i sin utvecklingsstörning. Det hade inte gjorts sedan han var 19 månader och mycket hade ju hänt på dessa år även om det tagit tid. Han var inte speciellt samarbetsvillig. Ville helst gömma sig i personalens olika skåp, springa in i andra rum. När man väl fick honom på plats så var han inte speciellt intresserad av det han skulle göra. Jag som mamma tolkade hela scenariot som att han inte förstod, det var en personal han inte kände sedan innan. Just vad de olika momenten var kommer jag inte ihåg. Hela dagen avslutades med att hon sa att hon ville göra en utredning om autism.

What? panikNej, autism har han inte. Han har utvecklingsstörning! Men ok – kör på!

Även den utredningen med två för honom helt okända från habiliteringen. Han var inte på. Han var inte speciellt samarbetsvillig här heller. Men dom lyckades få fram att han ingår i autismspektrat. Jag säger rätt upp och ner ”Han har autism” sedan i vilken utsträckning får tiden utvisa.

Nu är han 9 år. Han har tydliga tecken på autism. Hans utvecklingsstörning finns där, men det är inte det man uppmärksammar när man träffar honom.

Under alla år jag jobbat med funktionsnedsatta så har jag träffat vuxna, ungdomar och barn som i någon grad haft autism. Ingen har varit den andra lik. Men grundregeln för att kunna bemöta dessa personer har varit den samma. Struktur och fasta rutiner. Kan ju säga att det fungerat både bra och dåligt. Men ingen vill att deras värld ska sabbas. Ingen vill att någon med autism ska må dåligt. För om det händer så påverkas alla runt om. Nu menar jag A L L A!!

Någon med utvecklingsstörning behöver också struktur och rutiner – japp så är det! Men någon med autism MÅSTE ha det för att överhuvudtaget fungera. Spelar ingen roll om det är i liten ”grad” eller i stor ”grad” – hen mår bäst av att veta hur dagen ska se ut, vem som kommer när hen kommer till skolan/jobbet, vad som händer under alla dagen timmar..osv osv..tribalJag lever ju i min ”bubbla” där jag har funktionshinder runt mig dygnet runt året om. Jag har jobbet som jag valt själv! Jag har mina egna funktionsnedsättningar, mina barn har sina (ADHD, DCD, Autism och utvecklingsstörning) och troligt är att mannen jag lever med har någon grad ADHD också, men livet fungerar väl för honom. Han har jobb, han klarar av sin fritid, han är en toppen pappa till barnen. Jag är gediget nyfiken på allt som är kring diagnoser. Det är som ett sug…jag vill veta mer…springer på föreläsningar, läser på nätet, är med i föreningar…Folk rådfrågar mig och jag svarar så gott jag kan.

/ Nina T.

Sparad i Barnen, Vardag

Blogg 100- söndagslunch

lunchStadens skolmat ligger inte mig varmt om hjärtat. Bamba gör säkert sitt bästa efter alla konstens regler, men den är inte ätbar. Så på helgerna försöker jag tänka att de ska bli nyttigt & ”ren” mat. Inte halvfabrikat, inte så mycket blandat (även om jag älskar gratänger och grytor) så tycker killarna bäst om när de ser vad de äter.

Idag blev det lax med ris. och en näve morötter till detta.

Resultatet blev att lillebror skrapade tallriken och ville ha mer. Storebror åt laxen och jag ”tvingade” honom äta 2 skedar morötter innan han fick gå. Han är jättedålig på att äta grönsaker och frukt.

Sparad i Barnen, Vardag

Blogg 100 – Barnens Aveny :’-(

barnensavenyVi har pratat flera dagar om att idag 11 mars skulle vi åka till stan då det var ”Barnens aveny” mellan 11-16. Jag var pepp. Barnen blev allt mer pepp ju mer vi pratade om det. Dagen D kom och vi tog det lugnt på morgonen med en samlad frukost i köket och lite slapp efter det. Plötsligt säger ❤ att det börjar 10, inte 11. Jag vägrade dock stressa för det…det håller ju på hela dagen. Sakta förberedde jag barnen på att det var tid att ta på sig så det gjorde dom. I vanlig ordning när vi alla ska iväg så är jag sist färdig, så är det alltid.

Väl inne så började vi gå till Götaplatsen. Där stod en polisbil som Mijo ville testa. Han sa hej till polisen. Sedan så ville han testa en lastbil som stod parkerad, men då var kön lång så han ville gå. DÅ ser vi att det är många m å n g a som strömmar upp mot Götaplatsen och vi började gå neråt mot Bältespännarparken. I den promenaden försvann allas goda humör. M ville promt till ansiktsmålningen som vi inte kunde hitta. L ville absolut veta var godisregnet skulle vara. Vi kollade på lapparna som satt uppe, jag frågade några men fick inga bra svar. Till slut så fick jag se en kanin stå på en balkong och kasta ut godispengar. Vad då godisregn? Det var mer vuxna än barn och det var absolut inget regn. Våra killar var lyckligt lottade de fick 2 godispengar var. Det fanns många som inte fick något.

M ville till ansiktsmålningen och pratade samtidigt om att han var hungrig så jag bestämde att vi går till BurgerKing. DÄR satt det en tjej och gjorde ansiktsmålningar. Och den kön var l å n g ! Vi gick ut igen för det fanns inga sittplatser. Vi gick till Sibylla, men lika mycket folk där och ingenstans att sitta.Vi gick mot McDonalds och då träffade vi Mia & T. ❤ ❤ …*Kramkalas* vi fortsatte upp till McDonalds och det var kö även där och ansiktsmålning. Kö till målningen även där. När jag gick in på informationen om dagen läste jag att hon som skulle göra ansiktsmålningar idag blivit sjuk så de satt 2 andra och måla istället. Jag tyckte nästan synd om tjejerna som målade. Fanns ingen tid för paus med tanke på alla barn som stod i kö. Men jag tyckte faktiskt mer synd om våran M som bara åkt in till detta äventyr för att få bli målad och innan vi hinner hitta så har alla stans ungar redan ställt sig i kö. Jag höll mig uppdaterad via deras sida på FB men just denna detaljen om sjukdom och att McD & BK skulle ta över kom väl sent…                                       SÅ DÅLIG INFO!!!!!!!!!!

När vi ätit kände jag att hur mycket jag än ville hänga med Mia & T så orkade jag inte. L hade fångat många bra Pokémon så han var nöjd, ❤ hade hunnit tappa humöret ner i fotknölarna för länge sedan….M var krossad av att maten tog för lång tid, han hade inte fått sin ansiktsmålning och nu ville vi åka hem……

Han var så ledsen!!!

Vi åkte hem och det var längesedan jag kände att det var bästa stället i världen – att vara hemma i en stökig lgh… Hem ljuva hem! Jag börjar väl bli gammal för jag tycker det är så jobbigt att vara i stan, men ändå dras jag dit titt som tätt…men jag orkar inte så länge innan jag bara vill bort från all hets.