Sparad i Skriva

#metoo – Nej är alltid ett nej!

#Metoo

Trodde inte att jag 2017 skulle behöva ransaka mig själv, gräva djupt ner i barndomen, kolla i gaderoben efter alla minnen som jag försökt förtränga. Kolla efter mitt förtroende för män. Jag lever ju med en man sedan 17 år. Jag har haft förhållanden med män innan. Periodvis ”levt rövare” och varit fruktansvärt naiv…Detta trots saker som hänt när jag var liten. Förtroendet för män har alltid och är fortfarande på en skör tråd när det gäller den fysiska närheten. Men jag har fått lära mig lita på den jag träffar. Jag har fått lära mig vad som känns rätt och fel. Som vuxen har jag nog alltid letat efter bekräftelse att han ska tycka om mig, inte bara min kropp. Det har varit svårt. Men jag har blivit starkare.


När jag var tre-fyra år liten flicka och skulle gå över gården där jag bodde med min mamma. Jag skulle hem till min dagmammas syster som bodde på samma gård. Vid porten, i vägen för att kunna öppna dörren stod en man med en rock och för lilla mig så såg det ut som han grävde efter något i rockfickorna. Han öppnade dörren för mig och följde med in i trappan. Han tog tag i mig och drog med mig ner till källaren. Där under trappan – minns jag inte mer. Men jag vaknar till av att mina kläder ligger runt mig. Byxor, jacka, röda tumvantar.  Jag går upp till min dagmammas syster.

Efter detta ogillar jag källare med galler. Har aldrig riktigt fattat varför, men min mamma har satt ord på vad det kan bero på.

Mannen visade sig senare vara en av mina kommande klasskompisars pappa. Han fick sitt straff. Fängelse som på tidigt 70′ för övergrepp. Har inte tagit reda på vad det innebär.


När jag var tolv år så bestämdes det att jag skulle börja i en hörselklass i en mindre stad. Mamma och hennes sambo skulle bo på en annan ort så jag fick bo på elevhem under veckorna och åka tåg hem och tillbaka. Skolan gick så där, kompisar var viktigare. Alla kunde teckna, alla var hörselskadade vilket var en befrielse. På elevhemmet där jag bodde hos en familj som hade två egna barn och förutom mig två killar som också gick på skolan som jag.

Jag fick rummet bredvid dessa killar. Dom delade rum. När jag varit igång några veckor började en av killarna komma in till mig på nätterna när han visste att alla låg och sov. Jag blev förskräckt. Jag hade ingen att prata med. Jag visste att det var fel och sa nej, men han brydde sig inte. Varje gång kom han in, väckte mig, gjorde sitt och gick sedan in till sig.

Ryktet började gå. Vi hade några gemensamma ”kompisar” och en del killar sa att de ville vara tillsammans med mig, men jag sa nej. De kunde ta det och vi förblev kompisar. Men de försvarade mig aldrig utan lät detta pågå. Verkade tycka att detta var ok. I över ett år så pågick det flera gånger i veckan.

En kväll så kom mamman i familjen in till mig och hon hade också hört ryktet som gått under lång tid. Vi pratade om det och efter det så fick mamma komma upp. Familjen vi bodde hos skulle flytta och eftersom vi behövde flytta oss alllihop så blev det inget mer av detta – hoppades jag. Men eftersom vi gick på samma skola så fortsatte det på annan plats. Han såg till att vara ensam med mig på olika ställen. I skolan, vid bussen, på centralens toalett, på ungdomsgården… Jag orkade till slut inte kämpa emot eftersom han inte ville fatta att det var fel.

Jag flyttade efter två år hem till mamma på heltid, fungerade inte längre i skolan. Jag mådde inte bra av allt som hänt. Skolan hemma fungerade inte pga min hörselskada, men jag hade åtminstone ingen som skadade mig fysiskt.


Konstigt kanske, men jag gillar sex. Jag tycker det är skönt med sex. När båda vill!!

Annonser
Sparad i Skriva

Skillnaden mellan lekskola och allvar.

Skillnaden mellan lekskola och allvar.

Jag har uppmärksammat att det är känsligt för barnen att börja mellanstadiet. Att börja skolan är en stor grej. Det är många barn, man ska koncentrera sig långa dagar, man ska lära sig sitta still.

Detta gäller mer eller mindre alla barn.

Sedan finns det en klick barn (ca 2 elever/klass) som av olika anledningar inte fixar detta med stora grupper, sitta stilla och koncentrera sig en längre stund.

Vår ena grabb visste vi att han hade dom problemen när han skulle börja skolan så vi lämnade en gedigen hög med papper att läsa till blivande skolans personal. När skolan varit igång ett tag så hade vi möten med lärare och rektor. De lyssnade, men ansåg inte att det var några problem. När han senare började tvåan så blev det tuffare och han låg hellre under bänken och lekte med suddgummi än satt på sin stol. Det blev tätare mailkontakt med lärare och vi fick ofta hem en grabb som bröt ihop så fort han kom hem.

I trean fick vi diagnos på honom och skolan ställde upp med lite mer backup av specialpedagog. Nu går han i sexan och det är tufft, men han gillar sin skola. Han har koll på vad han ska göra och gör så gott han kan.

En kompis till honom som nu bytt skola var en grabb med otroligt mycket energi. Killarna var otroligt lika varann och de älskade att ligga i rabatten och leka krig. Han har inga diagnoser. Nu när han blivit äldre har han lugnat ner sig lite. Så detta med att gå p lågstadiet – det är ett lekstadie.

En tjej som jag känner väldigt väl började nyss i fyran. Det har slagit hårt på henne att det nu krävs mer koncentration. Hon är snäll och tyst i skolan men när hon kommer hem så rasar hon ihop som en trasa.

Redan när hon började i förskoleklass såg vi att det var problem. Hon försökte så gott hon kunde göra som de andra, men hon fick inte till det.

Men eftersom hon då inte hade några diagnoser så gjorde man ingen uppbackning. Hon bytte skola, och problemen fortsatte där till en början. Senare fick hon en diagnos och med den kom lite uppbackning av specialpedagog och klasslärare. Men så började hon fyran…

Nu när hon går i fyran har hon fått byta lärare för det gör man när man börjar mellanstadiet. Det är fler lärare som håller i olika ämnen. Det är längre dagar. Och det är mer läxor och prov.

Från att gå från lågstadiet då allt ska tränas in till att börja på mellanstadiet är ett stort steg. Nu förväntas eleverna kunna sitta still, lyssna och samarbeta.

Krasch Boom Pang!

Jag tänker att vårterminen i trean borde vara mer förberedande för hur fyran kommer bli. Oavsett om eleven har svårigheter i skolan eller inte. Det är inte meningen att eleverna ska gå runt och må dåligt och känna sig helt vilsen av alla krav som ställs.

Min grabb som går i sexan nu kommer börja högstadiet nästa år. Jag är inte så orolig för det mer än att han kommer få svårigheter att hänga med.

Sparad i Skriva

Ensam

En Dör. En till dör. En till dör.

Så jävla mycket sorg och ångest.

En blir sjuk.

Jag får veta det via cybervärlden, ångest!

En skiljer sig.

Ensam i världen med tårar.

Men ensam måste vara stark.

IMG_0214

Sparad i Skriva, Vardag

Förtroende för läkare?

För att bli läkare på en neurologmottagning måste man gå igenom flera steg i utbildningen. Det kan ju vem som helst tänka ut att det är välutbildad personal som går i de vita rockarna. Eller?

Jag är född våren 1972.  Jag föddes 2 månader för tidigt med hydrocephalus (vattenskalle) och strax efter födseln fick jag en hjärnblödning.

Pga att jag föddes med hydrocephalus så behövde jag genomgå ett flertal operationer som nyfödd ända tills jag var 4-5 år. Shuntslangen var för lång, för kort, den var fel kopplad osv..

Men alla var glada över att jag överlevde detta då jag är en av få som gjorde det vid det skedet i livet. Det är en stor risk att gå in i ett huvud oavsett ålder på patienten, men på den tiden hade dom inte den kunskap i samma utsträckning som nu på 2000 talet.

1998 flyttade jag tillbaka till Göteborg och fick en trevlig läkare som visade sig vara professor i neurologi och specialiserad just på hydrocephalus. Jag lyckades behålla honom ända till 2015/16 då han gick i pension.

Jag fick svälja besvikelsen och sköterskan sa att jag fått en annan jätteduktig. Nu efter att ha träffat honom 3 gånger håller jag nog inte med.

sprutaSommaren 2016 genomled jag med vansinnig huvudvärk. Jag fattar inte att jag överlevde den sommaren. I slutet av min semester fick jag äntligen träffa läkaren och han gjorde 2 undersökningar genom att sticka en nål i huvudet på mig. (det har ni läst om innan). Jag fick inga provsvar på flera månader. I februari 2017 så ringde jag och bad om att få träffa läkaren för en uppföljning även om jag mådde bättre. Detta för att jag dessutom behövde papper av honom för att kunna ta mitt körkort.

I april åker jag in på en ny undersökning.

I maj får jag brev hem där det står att min shunt fungerar bra och alla provsvar var bra. Det verkade vara en retning på shunten och min trötthet ”beror på en tidigare hjärnhinneinflamation.”

What? Jag har inte haft hjärnblödning!! Jag försöker få tag i läkaren men utan att lyckas. Jag googlade på ”efterverkan på en hjärnhinneinflammation”

Där kan jag läsa hur undersökningen går till, vad den beror på och hur man mår efteråt.

  • Jag låg på en brits i ”fosterställning”
  • Han stack en nål i huvudet på mig
  • Han tog ryggmärgsprov

Undersökningen går alltså till på samma vis om man kollar shunt som när man kollar eventuell hjärnhinneinflamation. Men till mig har han sagt att det beror på en retning, eventuellt ett virus. ALDRIG har han uttalat sagt att det beror på en hjärnhinneinflamation. Och DET gör mig så ledsen!

Det får jag veta ifrån läkarutlåtandet som skulle till trafiksäkerhetsverket för att ansöka om körkortstillstånd!!!

Sparad i Skriva

Nu blir det tyst…

image19 juni-21 maj…87 år skulle hon blivit i går.

Det är tungt att gå på två begravningar inom 3 månader. Det var samma präst, men ett annat upplägg denna gång. Jättefint, men ack så tungt.

 

Morgonen, förmiddagen var knepig..jag gick runt här hemma och letade efter något. Visste inte vad. Men när jag efter x antal timmar planlöst öppnade burken med mina halsband och örhängen så låg där ett halsband jag hade på mitt bröllop. Då kändes det som att letandet var över när jag tog det i handen. Jag kände mig lugn. Jag tog på mig det och hade det på mig idag. Kanske var det hon som ville det. Vet inte.

En sak är ganska säker, nu blir det tyst. Ingen som skickar tankar till mig.

Sparad i Skriva

När verkligheten sjunker in

björkar31 mars, dagen innan jag fyllde år dog min morfar. Jag fick veta det samma dag som jag fyllde. Att han skulle dö snart visste vi, men ändå var det inget som hade en aning om när för han var seg och envis.

Igår 21 maj dog mormor. Hon har varit i ett riktigt risigt tillstånd länge. Det sista halvåret har det gått utför väldigt snabbt.In och ut på sjukhus så många gånger att hon till slut inte visste var hon befann sig. Hon hann få ett rum på ett äldreboende. Hon hann bo där i 2 veckor. Hennes kommentar var ”Här blir jag inte långvarig”. Och hon fick rätt.

Under hela mitt liv har jag fått höra att personer dör den 19:e. Många, dock inte alla. Många i hennes nära släkt har dött den 19:e. Hon fyllde år den 19:e. Men, hon dog den 21:a.

Och jag har grymt svårt att få in att vi inte längre kan träffa någon av dom.

När jag var liten var jag ofta hos mormor och morfar när mamma jobbade så kunde dom komma och hämta mig från förskolan eller skolan ibland. Skulle dom på semester så hängde jag ofta med dom, ex till Finland.

soppanNär jag var ute och lekte och sedan kom in och var hungrig så ”ropade” jag alltid ”mommo mat”. Morfar som envisades med att få mig tycka det var roligt att fiska. Jag lärde mig aldrig tycka det var roligt – fick ju aldrig någon fisk! 😉

Våra barn har bara sett en tid då mormor och morfar är gamla och inte orkat så mycket. De har inte fått uppleva olika saker med dom. De har fått se hur snabbt det kan gå. De har dock sluppit vara med på olika besök på sjukhus. De var med på morfars begravning.        Nu blir det en till om ett tag.

Det är svårt. Det blir tyst.