Publicerad i Barnen, Vardag

Skolan igen…

Börjar bli en årlig följetång när vårterminen börjar.

När jag känner ”Ja, nytt år och nya krafter och snart kommer ljusare tider” så kämpar min tonåring mot skolan och dess krav.

”I dag fungerar det väldigt bra.” 

Ironin i detta är att jag i höstas blev intervjuad av GP men då visste vi inte vad julbetyget skulle visa och var en lugn period i hans liv. Vi såg betyget och har pratat om detta flera gånger varför det blivit så. Jag tror att det är nya lärare, stor klass och det tar tid för lärare att känna av eleven. Nu får han visa vad han faktiskt kan, dom har inte hunnit se det på denna första termin.

Men då kom ont i kroppen, magknip och illamående som resulterade i telefonsamtalen ”mamma, jag åker hem. Mår illa och behöver kräkas.” Som flera förmodligen tänkt så tänkte jag att han håller på att bli sjuk och det är ju inte helt felbedömt i början på en termin när man varit ledig länge. Men så mår han bra när han är hemma och det klingar inte rätt. Är han sjuk så är han ju sjuk hemma också, eller hur?

Skönt i detta är att det snart är utvecklingssamtal och vi har önskat ha med mentor, speciallärare och en ämneslärare. Jag känner att det kan bli hårda ord, men för sonens skull ska jag hålla detta på samtalsnivå. Pappan är med på noterna, men han vill inte se problemen. I detta räcker det inte att prata med sonen en gång och sedan är allt ok, här måste man följa upp utan att vara tjatig. Man måste vara närvarande. Här räcker det inte att ta bort PS4:an eller telefonen och tro att allt löser sig. Man måste vara närvarande.

Sonen är ju inte ny på skolan, han är inne på sitt åttonde år, femte år med diagnos på pappret. Rektorn känner oss så väl att det räcker att jag lyfter luren för att det ska hända något. Men jag vill inte ringa henne, jag vill prata med lärarna. Jag är vet att de kämpar med sin roll som lärare. Det är inte lätt att vara lärare i dagens skola, jag vet! Men det är inte befog för att stunta i att vara påläst om de barnen som behöver det där extra. Pratade med en av lärarnai telefonen  i slutet av oktober inför en läxa då jag fick berätta för henne att han har en PYS skriven och att han varit läxfri i flera år. Hon var inte beredd på det.

 

Annonser
Publicerad i Uncategorized

En dag under höstlovet 2017 så blev jag intervjuad av GP.

Fatta, JAG!

Nu är artikeln ute på webben, tydligen dröjer det tills den kommer i pappers format.

Artikel i GP

Publicerad i Barnen, jobb, Vardag

År 2018

2018

Jag tänkte jag skulle försöka sammanfatta ett händelserikt år.

Familj

Familjen blev lite delad under 2018. Vi hade några månader då vi på största allvar grubblade på varsitt håll om vi skulle fortsätta tillsammans eller skilja oss. Under april fick jag tag i en liten 2:a att hyra och en del av bohaget flyttades över dit. Det var tungt känslomässigt, men nyttigt.

Under sommaren jobbade vi 2 veckor-ledig 2veckor-jobb 2 veckor osv..pga barnen så vi hade helgerna tillsammans att umgås på.

Vi hann med en vända till Småland och sedan blev det mest dagsäventyr.

I slutet på sommaren bestämde vi oss för att fortsätta tillsammans.❤️ men fortsätta bo på varsitt håll. Vi umgås mycket ändå. 

Diagnoser

I januari hade jag ett samtal med min chef, kommunal och HR där det pratades om vad de kan göra åt min sjukfrånvaro. Jag hade tidigare förklarat att min huvudvärk har jag alltid haft. Och när jag har huvudvärk orkar jag inget annat än det jag måste. Kan inte sova, mår pissdåligt. Men hon ville att jag skulle ha kontakt med Företagshälsan eftersom jag lämnat in ett intyg på högriskintyg då jag slipper karensdagen om jag blir sjuk. Det var ett förslag från min läkare då jag har mycket huvudvärk.

Det märkliga är att jag hållit mig på fötterna hela året fram till första helgen i december och då fick jag magsjuka.😯

Jag har haft huvudvärk under året, flera gånger men lyckats arbeta ändå.

Barnen..

Lilleman har haft stadigt besök av snälla arbetsterapeuten i skolan och gjort något enstaka besök på Habiliteringen. Det konstaterades att han är för kort i baksida lår så han har ett träningsprogram för detta. Framtiden får utvisa om det hjälper, han växer så det knakar.

Storebror har vuxit i kapp mig! Nu kan han ÄNTLIGEN säga ”lilla mamma”. Han har längtat!

För övrigt går han i högstadiet nu, 7:an. Han trivs. Han skulle börja lite smått med läxor, men vi har bara sett EN läxa under höstterminen för resten fixar han i skolan på skoltid.

Han fortsätter läsa spanska som han började med i 6:an. 

”cuantos años tienes?” (Hur gammal är du)

”Como te llamas?” (Vad heter du)

Katt har blivit katter

Vi har fått ett tillskott i familjen. En Nevakille, Frasse.

Stört cool och ganska orädd typ som lever upp tillvaron för trötta gamla Iris. 

Arbete

Under våren så hade jag STORA planer på att byta jobb eller börja plugga. Jag mådde skit och ville göra något helt annat. Tror mycket av livet hemma påverkade hur jag mådde också. Jag sökte till skolan för att läsa till stödpedagog. Jag sökte detta 2016 och kom in, men valde att börja på nytt jobb. Nu kom jag in på utbildningen igen. Men efter att ha kollat hur min ekonomi blir så bestämde jag mig för att fortsätta jobba. Det är dyrt att bo i denna lägenheten med lån. Måste få det att funka.

Men när det blev augusti så blev det rotering på personalen så jag hamnade plötsligt i min gamla klass. Lycklig! 

Föreningslivet

Autism och Aspergerföreningen. Under våren hade vi minikonferens och under hösten åkte jag och en annan styrelsemedlem till Stockholm på LSS konferens. Så plötsligt var man LSS ombud.😉

Framtiden

Svårt att sia om framtiden, men jag har tänkt påbörja mitt körkort. Har ett startkapital, har fixat körkortstillstånd så det är egentligen bara att sätta igång.

De med körkort påstår att det är en frihet att ha körkort. Den friheten lockar… tänk att slippa vara beroende av att någon annan fixar, hämtar, kör.

Tänk att kunna åka på utflykter till ställen jag aldrig varit på, eller kanske var till som liten. Kunna ta grabbarna till ställen utanför stan.

Kan man nu också, men då måste jag locka med mannen och han kanske inte alltid vill eller har tid.

Mitt stora orosmoln, det är två.

Min shunt behöver bytas. Så jag ska försöka få min läkare till att fatta det INNAN det är försent och jag mår dåligt.

Regeringens beslut kring LSS.

Nu den 10 januari ”ska” det tydligen vara klart, men vi har ju inte ens en fungerande regering i detta land. Pinsamt!

Med detta vill jag önskad dig som läst..

Ha ett gott år. Du är en fighter, glöm inte det! Låt ingen annan trampa på dig och bestämma vad Du ska göra.

Publicerad i Uncategorized

December

musikhjalpen

I vanlig ordning har jag följt Musikhjälpen så mycket jag bara kunnat. Det är ju höjdpunkten för min del i december. Idag tar det slut för i år, kommer längta till nästa år!! Detta är Kodjos sista år. Vill du sänka pengar?  Gör det NU!! TRYCK PÅ DEN GRÖNA BILDEN HÄR OVANFÖR!!

Övrigt denna månad..Har varit på julbord med mitt gamla jobb, Bräcke. I min värld, Världens bästa skola. När vi var och åt julbord så fick jag blommor och present. Efter det höll jag nog mitt livs längsta tal..Tänkte inte så mycket på vad jag sa, men det kom direkt från hjärtat. Önskade att jag skrivit ner det jag skulle säga eller att någon spelat in det för jag lättade några kg efteråt.

I mitt tal så sa jag att Bräcke är den bästa skolan. Att dom ska stå för sitt motto. Att tänka på att under de åren eleverna går där så är det DÅ eleverna lär sig det dom förhoppningsvis har med sig resten av livet. Det är dom som lägger grunden för resten av livet. Kommunikation och rörelse är livsnödvändigt! Att dom som jobbar där tänker att hellre 5 min/dag än inget alls. Att ha tålamodet att vänta in än att skynda på. Låt träningen bli en del av dagen. Låt kommunikationen flöda när den kommer. Låt utvecklingen ta tid. För sedan när eleverna börjar på gymnasiet så kanske tiden inte finns, chansen till denna utveckling kanske inte ges i samma utsträckning. 

Nu börjar en ny tid för mig. Jag började där redan i augusti, men inte förrän nu när jag vet att jag ska vara kvar och har landat i det beslutet så känns det bra. Kanske är jag inte kvar där i 13 år (var på Bräcke i 13 år)… Men just nu känns det bra och jag kan ge all energi på att få dessa elever att få en bra gymnasietid.

Mycket i mitt beslut ligger i att jag vill veta hur vår son får det den dagen han börjar på gymnasiet. Det är många år kvar, men jag vill känna att jag är lite insatt i hur skolan fungerar. Det finns 5 olika skolor inom GS och på någon av dom kommer han gå på gymnasiet. Mycket kan ändras innan det är dags, han kan få nya intressen.. Just nu är det allt för mycket och alldeles för luddigt. Astronaut, bagare, brevbärare, butikschef, spårvagnschafför…för att nämna några alternativ.

Snart jul…. Snart Nyår….sedan ett nytt år!

mattias-jonsson-hogtid-godjul-gottnyttar

Publicerad i Uncategorized

Barcelona, minne för livet!

Vi åkte på resa allihop. Till Barcelona. Planeringen har legat hos mamma och båda mina systrar. Det vi behövde var fickpengar.

Ända tills det var tre dagar kvar ville jag inte packa. Ville inte riktigt tro att vi faktiskt skulle komma iväg. Vågade inte riktigt tro på det. Så häftigt att åtta personer ska ut och resa. 2 familjer med olika viljor, olika vanor, olika på alla möjliga sätt. Vi skulle till Barcelona!

Vi la oss tidigt kvällen innan, gick upp mitt i natten och tog bilen till flygplatsen. Jodå, där kom mamma, sambo och båda mina systrar. Det var på riktigt!

Efter lite krångel vid check automaten och tullen så stod vi i kön till flygplanet. Vi bytte i Nice. Där var det lång väntan på nästa plan. Lilleman var otålig. När vi väl satt på nästa plan så var platserna bytta, men vi satte oss där vi blev tillsagda. Väl framme tog vi taxi till hotellet.

Stora grabben tyckte redan på gatan utanför att vi kommit till himmelriket 😉 När vi kom in i  lägenheten så bodde vi i lyxsvit… Ja, det var fint!  Vi bestämde vem som skulle sova i vilka rum…och sedan hade vi det bara braaaa..

Under veckan så var vi ute och åt varje kväll. Vi åkte tunnelbana fram över stora delar av stan. Mest ner till gamla delen. Vi var på Placa de Gaudi, vi åkte till Frederic Mares hus, vi var på Europas största akvarium och tittade på fiskar och hajar, vi var inne i kyrkan Sagrada Familia… Allt var galet MÄKTIGT!

Jag ville inte åka hem….Saknade givetvis våran Iris, men av mail hade jag fått veta att hon hade det bra.

Hemresan gick via Paris. Även där fick vi vänta en lång stund. Väl hemma sent på kvällen var det bara att gå och lägga sig.

Jag bestämde mig redan då för att jag ska SKA tillbaka…. vet bara inte när. Men innan jag dör ska jag tillbaka.

Publicerad i Barnen, Vardag

Ska man vara glad åt..

…att våra boys inte behöver assistans ÄNNU? Våran mindre grabb har LSS men där har vi löst det med kortis en helg i månaden. Det räcker för oss som det är nu. När han blir äldre kanske vi får tänka om. Kanske eller kanske inte…

OM det hade blivit som läkarna sa så skulle han ”inte kunna gå.” Men han kan gå och springa. Han har inte världens bästa balans, men han klarar sig. Han fick en rullstol efter mycket tjat från oss, men då var han inte intresserad av att sitta ner –  han skulle gå. Så den blev stående i skolans förråd. När det var dags för justering på den så lämnade vi tillbaka den istället.

Men han har ju andra problem som kräver tillsyn. Inte varje minut dygnet runt. Men han behöver en vuxen i sin närhet, ALLTID! När inte vi är där så måste någon annan vara där. Nu är det skolan, vi som föräldrar eller kortis. Men han blir ju äldre.

En läkare frågade varför vi inte har assistans. Jag har fått frågan förr och även denna gång svarade jag: ”orkar inte bråka så vi tänker att vi fixar det själva.” Men absolut några dygn till hade säkert varit bra för alla.

barnkonventionen1Men jag tänker också…efter alla skriverier i massmedia, de som kämpar för människors rättigheter till lika värde…Då har vi det i våran lilla familj det väldigt bra, än så länge.

Jag älskar våra boys!

Men då de tvingas leva med sina svårigheter så skulle det vara så mycket bättre om det var synliga funktionsnedsättningar. För det är psykiskt jobbigt för dom att det inte syns, att hela tiden bli ifrågasatt varför man är annorlunda. Dom är uppväxta med att tänka ”OLIKA ÄR BRA!”Men med myndigheter som håller på varenda sketen krona så är det tufft att behöva tigga om hjälp och stöd för något som inte syns. Med dom negativa tankarna kan jag känna ”faan att han lärde sig gå!” eller ”skit att han är så duktig i skolan nu när han fått sin medicin.”

Jag hoppas att LSS fortsätter att gälla den dagen våra boys är vuxna.  Den stora killen kommer troligtvis aldrig behöva LSS, men han som är yngre kommer troligtvis fortsätta behöva det även som vuxen. Det är några år kvar…så vi kommer fortsätta kämpa för allas lika rätt… Vi kommer fortsätta att kämpa för att dom ska ha en bra dag i denna förvirrade värld med myndigheter som inte vill förstå.