Sparad i Uncategorized

Sjukhus, tur att jag är van..

Jag har haft shunt sedan jag var nyfödd eftersom jag är född med vattenskalle (hydocehalus). Min shunt är inopererad 1972 på Sahlgrenska sjukhus. Jag är en av de första som de lyckades göra operationen på. Om det är första operationen på en bebis eller om det berodde på andra omständigheter vet jag inte. Men trots en del komplikationer så har jag klarat mig ganska bra i snart 45 år.

Det har varit några byte av shunt ”system”, förlängning av slang…det har blivit en helsikes massa huvudvärk. Kan inte ens räkna dagarna som jag under mitt liv gråtit mig igenom timmar för att jag haft så förbannat ont. I somras (2016) trodde jag att jag skulle tuppa av – på riktigt.

Jag har haft underbara läkare genom åren både på barnneurologen och som vuxen. Oavsett var i landet jag bott så har jag gjort alla ingrepp på Sahlgrenska. Har åkt ambulans genom landet för att ta mig hem eller till sjukhuset för de har inte velat att jag ska åka tåg eller guldstjrnabuss. Min senaste stjärna till läkare gick i pension januari 2016 fick jag veta när jag skulle på kontroll. Damen i kassan som hängt med mina journaler sedan 1998 sa då ”Nina, idag får jag meddela dig att det blir inte xxxxxxx för han har gått i pension. Men han du ska träffa istället är en superduktig läkare så du kommer vara trygg. Anar att jag såg grymt besviken ut.

I somras 2016 åkte jag in akut och då var min läkare givetvis på semester så jag träffade någon annan. I det läget struntade jag i vilket för jag mådde S K I T! Och han gjorde shunt test (nål i shunten på högersida av huvudet) – MILT SAGT: AJJJ!!! Skit rädd var jag. Vet inte riktigt vad jag var rädd för för han kunde sin sak men jag hatar ju nålar. Jag fick komma tillbaka efter några dagar och göra om samma grej men då hade jag min ❤ syster med mig. Hon sa direkt efteråt att hon tyckte han var fumlig. Jepp! Rätt ord för den mannen. Dom hittade ingen bakterie så troligtvis hade jag en ”virusretning”

Men jag är trött! Jag är pigg på dagen men när jag kommer hem måste jag lägga mig en stund för att över huvudtaget orka med mig själv och min familj. Jag vill inte ha det så!! Jag måste orka med min familj, mitt liv!

Han kollade journalen och vi kom fram till att det visst är dags att kolla shunten igen. Så började han berätta ordagrant:

sprutaVi sticker dig med kontrast och det tar 20 min. Om flödet är ok så fungerar allt som det ska. Om det bara droppar eller inte är något flöde alls så slänger vi upp dig på operationsbordet.

-Nu? var det enda jag fick fram.

Men han lugnade mig med att säga att han skickar en kallelse.

Hela vägen till jobbet hade jag ett scenario i tankarna om hur detta kommer bli… Tur att jag är van vid sjukhus. För jag tycker att läkare må va duktiga och pålästa. Men en del borde också öva på HUR man pratar med sin patient. DET är han inte speciellt bra på.

Annonser

Författare:

mamma,elevassistent & fascinerad av funktionshinder och kommunikation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s