Sparad i Uncategorized

När diagnosen sätter stopp för det sociala.

M är en kille på nio år som är översocial. Han har ett bra verbalt språk. Han har en utvecklingsstörning som stör honom i det sociala. Han har autism som gör honom speciell i hans agerande. Han ser allt och hör allt sedan tolkar han allt efter egen förmåga. En stor portion fantasi brukar bli en del av hans verklighet. Han låter oftast trovärdig i det han berättar. Orsaken till att han har personal runt sig är att det är mer personaltäthet i särskolan och för att han har EP.


Igår kväll när jag skulle säga godnatt för tredje gången får jag höra att M är ledsen och orolig för något som hänt i skolan. Vi pratar om det och till slut somnar han.

Idag fick jag inte iväg honom. Det var som att försöka flytta på en tegelvägg – han vägrade och började bli utåtagerande. Jag släppte, lät honom vara. En kort stund.

Efter en kort stund så pratade vi igen och bestämde att vi går till fritids och pratar med hans personal, sedan går vi hem om det inte känns bra. Det gick han med på. Så vi gick iväg. Hans personal skulle komma klockan åtta, vi gick hem för att äta frukost sedan gick vi tillbaka till skolan. Då hade hans assistenter kommit och läraren. Vi satte oss med ytterkläder på och han fick berätta vad som gjorde honom orolig.

”Igår så träffade jag XX på gården och hon var där på fotbollsplanen och gjorde krokben på mig.”

Jag fick gå in och säga att det kunde inte varit igår för vi var inte ute. Då ändrades det till i fredags. Men då berättade assistenten att i fredags var dom inte på fotbollsplanen under skol/fritidsdagen.

HÄR: Ser man redan att M inte har tidsgreppet. Han vet inte vilken dag saker händer. Igår, i morgon, förra veckan, för flera år sedan är helt i en hel röra.

XX är ett barn som retade honom när han gick på den andra skolan. Där har han inte varit på hela hösten. Men tydligen har XX varit på skolan M går på nu och träffat honom på någon rast. Men, M har personal runt sig nästan hela tiden. Personalen kan omöjligt se och höra allt som händer, men de har ändå bra koll.

Till hösten ska han tillbaka till den andra skolan där XX går. Då börjar M i fyran. Han har sett fram emot att få komma tillbaka dit, men XX’s närvaro på skolan gör honom orolig.

HÄR: Det finns barn som retas och mobbas i de flesta skolor. Det är bara ren otur att M råkat på detta. Anledningarna kan vara många och det är svårt att veta. Men han ville kanske från början vara snäll och social. Han är som han är och i andra barns värld är han en udda filur som pratar om sitt utan att vänta in svar utan kör sitt race och förväntar sig att andra ska tycka samma.

 

Annonser

Författare:

mamma,elevassistent & fascinerad av funktionshinder och kommunikation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s